En dag i klostret

Broder Swen vaknade av det välbekanta ljudet av klockor. En kort stund låg han kvar och kände hur den kyliga höstmorgonen försökte krypa in under kanten på yllefilten som han hade över sig. Med ett djupt andetag, som för att ta sats mot den kyliga luften, satte han sig upp på sängkanten. Det var fortfarande nästan mörkt i hans lilla, enkla rum men han kunde se hur morgonljuset började leta sig in under dörrspringan. I rummet bredvid hörde han hur broder Iohannes hostade och rörde sig över golvbrädorna. Hostan var ihållande och rosslig. Det där låter inte bra, tänkte han, Bäst att se till att han får i sig lite stötta hasselnötter idag. Hasslenötter stötta i sjuden honung var det bästa mot hosta, det visste han. Själv kände han sig nu pigg och vaken, och han reste sig upp och drog på sig den svarta yllekåpa som han kvällen innan prydligt vikt ihop ovanpå den enda andra möbeln i rummet, en enkel träkista. Läderskorna stod strax bredvid kistan, och de gick snabbt att knyta på sig. Sedan steg han ut i gången utanför. Här var morgonljuset starkare, tack vare fönstren av glas, även om det fortfarande skulle dröja någon timme tills solen gick upp. När han såg hur flera av de andra bröderna redan höll på att ta sig ner för nattrappan som ledde direkt ner i kyrkans kor skyndade han på stegen, han ville inte komma sist till dagens första tidebön, matutin.

Matutin avlöstes av laudes, som var en betydligt kortare tidebön, men ändå var det nästan ljust när broder Swen en stund senare vandrade vägen mot den närliggande byn Bonderup. Med sig hade han broder Henrik, och de gick tysta genom den klara, stilla oktobermorgonen. När de kom ner från den branta backen vände sig broder Swen om och tittade upp mot kyrkan och dess vackra, höga torn. Här nere på slätten hade solen börjar värma markerna, och en silverfärgad dimma låg över slätten, men uppe vid kyrkan och klostret var det fritt från dimma. Tack Gud, för denna dag tänkte han, och för att jag får vandra i Din vackra, bördiga natur. Han vände blicken framåt igen, och såg att även broder Henrik hade vänt sig om och tittat mot den vackra kyrkan uppe på höjden. Kanske kände även broder Henrik en tacksamhet för den vackra oktobermorgonen?

När de kom fram till kyrkan i Bonderup hade solen stigit ytterligare en bit upp på himlen, och tillsammans läste de prim innan kyrkans klockare vördnadsfullt plockade fram de föremål som behövdes för den dagliga mässan. Broder Swen tittade sig omkring i kyrkan, men det verkade bara bli de tre idag. Han hade hört broder Hermannus och broder Martinus berätta för priorn i klostret att det varit nästan fullt i Bonderup när de förrättade gårdagens mässa, och han hade hoppats att det skulle komma många även idag. Men så är det med söndagsmässan, det är alltid flest av Herrens barn som kommer då. Och inte är du väl avundsjuk? Vill du stoltsera för priorn, som du skall lyda i allt, med att ni fick fler till mässan? Broder Swen rynkade fundersamt på pannan. Var han avundsjuk på broder Hermannus och broder Martinus? Han skakade lätt på huvudet. Nej, det handlade bara om att han önskade att fler velat delta i mässan. Trots allt hade ju Dalby kloster hand om mässorna i både Bonderup och Torna-Hällestad och han hade i båda byarna sett hur få som kom till dem på vardagarna. Han rycktes ur sina funderingar av att klockorna började ringa. Broder Henrik, som skulle leda mässan denna dag, hade redan dragit på sig kyrkans röcklin och broder Swen ställde sig bredvid honom, på knä framme i koret. De började tillsammans be.

Efter mässan följde dagens fjärde tidebön, ters. Solen sken in genom fönstren i kyrkan när de båda bröderna var redo för promenaden tillbaka till Dalby. De sa farväl till klockaren och började gå tillbaks. När de nått ungefär halvvägs kände Swen hur det luktade rök och han log lite för sig själv. Tydligen hade de börjat elda i tegelugnen – äntligen skulle de få mer tegel till de nya klosterbyggnaderna. Ännu saknades den västra längan i klostergården, endast grunden var lagd. Kanske var det årets sista omgång, snart var det dags att gräva upp leran som skulle användas till nästa års tegel, så att vinterns frost kunde hjälpa till att bearbeta leran innan den skulle slås i träformar och läggas på tork. Plötsligt hörde han hur några barn skrattade och hur karlarna som skötte tegelugnarna ilsket ropade. Broder Swen försökte dölja ett leende ­­­– tydligen var det något av byns barn som lyckats med konststycket att rita något i de våta tegelstenarna igen. Eller kanske hade de sprungit över stenarna och lämnat fotspår efter sig. Inget av det hade någon betydelse för teglets hållbarhet som han förstod det, men karlarna som skötte bränningen ville så klart inte ha fullt med barnfötter på sina tegelstenar. Broder Henrik lyfte blicken och tittade på kyrkans torn. ”Vi får skynda oss lite, broder, så att vi hinner tillbaka till sext.” Broder Swen nickade, solen hade nu stigit så att hela tornet badade i det klara höstljuset. De skyndade på stegen en aning.

En stund senare stod broder Swen och väntade på sin tur hos klostrets vestiarius. Det var dags att byta sommarens klädedräkt mot en tjockare vinterdräkt, och Dalbys vestiarius broder Paulus var noga med att alla bröder skulle komma vid rätt tid på dagen, mellan sext och non. Överhuvudtaget var han en mycket noggrann man, väl utvald att vårda och förvara våra klädedräkter tänkte broder Swen. Han tog tacksamt emot de tjockare vinterkläderna när det var hans tur, även om han noterade att de var något mer slitna och tunna än den klädedräkt han burit förra vintern, och lovade broder Paulus att komma ihåg att lämna tillbaka sommardräkten dagen därpå. Efter att ha lämnat dräkten i sitt lilla rum, noga ihopviken ovanpå kistan, gick han sedan till en av verkstäderna i den norra längan. Han hade dagen innan påbörjat en förgyllning av en anfang, och han ville bli klar med den stora, vackra bokstaven idag. Anfangerna, den första bokstaven i en boks kapitel, strålade av olika färger och förgyllningar. Han såg fram emot att få blanda samman de olika färgerna som användes - grönt som kom från den vackra gröna stenen malakit, blått som var en ännu vackrare blå sten som hette azurit, gult från något som kallades för ockra och som sades vara en sorts jord, även om broder Swen hade svårt att tro att vanlig jord kunde ha den vackra färgen. Han gick fram till platsen där han suttit dagen innan, där anfangen tålmodigt väntade på honom, och satte sig för att fortsätta sitt arbete. Efter en stund var han var så koncentrerad att när de andra reste sig för att gå till non, märkte han inte det. Först när broder Henrik, som även han gått till bokverkstaden efter sext, stannade vid hans plats och harklade sig lite försiktigt lyfte han på huvudet och såg att de andra redan var på väg. Han nickade tacksamt mot broder Henrik, lade undan penslar och täckte över färgen i musselskalen så att den inte skulle torka. Sedan följde han efter de andra ut från verkstaden. De följde korsgången som löpte runt hela klostergården, och steg sedan direkt in i kyrkans kor.

Middag med högläsning, idag helgonlegenderna om biskoparna Remigius, Germanus och Vedastus, avlöstes av en stunds vila och därefter arbete i klosterträdgården. Även om broder Swen inte hunnit med att göra färdigt anfangen bestämde han sig för att fortsätta med den dagen efter. Sådant arbete blev inte bra av att hasta, och det han gjort före non behövde tid att torka. Istället hjälpte han nu till att skörda de saker i trädgården som fortfarande var kvar - päronen hade plockats för länge sedan, men sena höstäpplen fanns kvar, tillsammans med en del kål och lökar. Arbetet i trädgården var skönt i det fina vädret och de som inte skördade hade redan börjat hacka och förbereda kål-landen inför nästa vårs sådd. En lång stund in på eftermiddagen arbetade de, innan det var dags för vesper. Eftersom solen fortfarande var uppe efter tidebönen var det flera av bröderna som återvände till trädgården, så även broder Swen. Först när det var dags för kvällsvard ställde de tillbaka redskap och verktyg i en av klostrets ekonomibyggnader och tvättade av händer och ansikten vid klostrets brunn. Kvällsvarden, liksom middagen före dess, bestod av korngröt, salt sill och öl. Nöjd konstaterade broder Swen att broder Iohannes dessutom fick en bit kött till kvällsvard ­– tydligen var det någon mer som hört hans hosta, och sett till så att han fick extra ransoner medan han var sjuk. Efter kvällsvarden, när de hade tid för vila och samtal i korsgången, skulle han se till så att broder Iohannes fick de stötta hasselnötterna också. Det borde få ordning på de vätskor som uppenbarligen kommit i obalans hos brodern. Broder Swen kunde tydligt se att han speciellt hade problem med en av de fyra vätskorna som kroppen bestod av – grönt slem fick ibland broder Iohannes att snörvla.

Trött tog broder Swen av sig sin yllekåpa och placerade den ihopvikt ovanpå kistan i sitt rum. Efter att ha bett en sista bön för dagen lade han sig i sängen och drog upp filtarna. Spänt lyssnade han efter broder Iohannes, men hörde inga hostningar. Förmodligen hade hasselnötterna hjälpt. Nöjt konstaterade han att broder Iohannes verkat bättre redan vid dagens sista tidebön, completorium. Han gäspade och vände på sig i sängen, så att han låg med ansiktet in mot väggen. På det viset slapp han något av draget från dörren.  Han gäspade igen. Imorgon skulle han göra färdigt anfangen. Kanske skulle han använda lite mer blått kring bokstavens kanter… Eller kanske....

 
 
 
 

Aktiviteter

Kontakta  oss

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.